Om boken: år / En liten provinsteater höll på att dö och dog en långsam död av svält... Döden i alla dess former är lika hemsk, och överallt föregås det lika mycket av en desperat dödsbäddsvånda. En drunknande man griper tag i halmstrån, en rik patient ringer någon medicinsk armatur på långt håll och förgiftar de sista minuterna av hans tillvaro med diverse läkemedelsskräp, även självmordsförgiftare tar någon form av motgift. Detta är den sista kampen med en touch av djurets känsla av självbevarelsedrift, när den krossade insekten försöker gömma sig i sin springa. Men när en hel institution dör är döden ännu mer fruktansvärd... All mening med livet flyger bort på en gång, och före denna kollektiva död försvinner den mest desperata energin, och hoppet, denna ödmjuka budbärare av himlen, flyger bort som en skrämd fågel.